Som familjemedlem, vän eller kollega till en människa som lider av neuropsykiatriska funktionshinder kan det ibland vara svårt att veta hur man skall hantera situationen. För en förälder vars barn nyss fått diagnosen autism kan det vara oerhört skrämmande och kännas som att hela livet är förstört. Arbetar man med en kollega med tvångstankar eller Asbergers kan det vara svårt att veta hur man skall tackla en krissituation eller om man skall ignorera eller diskutera tillståndet. Har man en elev som visar svåra brister på att koncentrera sig?

Nyckeln till ”rätt” beteende i alla dessa fall är utbildning. Man skall ställa frågor, läsa böcker och artiklar, tala med läkare, diskutera med sin omgivning och gå med i stödgrupper. Det handlar både om att lära sig om syndromet som att inse att det finns gott om hjälp att tillgå. Man är inte ensam och ibland räcker det med att känna att andra går igenom samma sak för att allt ska bli lite lättare.

Man skall inte heller vara rädd för att erkänna signa egna brister. Ibland har man inte riktigt det där tålamodet som man borde ha och när man för femtioelfte gången hör samma svärord från en människa med Tourettes kan det plötsligt brista. Det beror inte på att man är elak eller otillräcklig utan handlar helt enkelt om att man bara är människan.

Vill man inte börja gå på anhörigmöten kan man idag också vända sig till sociala medier. Det finns grupper där man över nätet talar om sina framsteg och motgångar över hela världen, och det kan vara räddaren i nöden när det krisar till sig lite.

Genom information kan man också lära sig att få både glädje och inspiration i sällskap med den drabbade. Kärlek, vänskap, ömhet och förstående är något alla människor vill uppleva och genom att etablera en bra relation med en individ som lever med tvångstankar eller har problem att uttrycka känslor kan man få unika insikter, tröst och stöd.