OCD är en förkortning av Obsessive Compulsive Disorder och är ett neuropsykiatriskt funktionshinder där den drabbade lider av svåra tvångstankar och upprepade handlingar orsakade av dessa. Bland de vanligaste symptomen är det man förr i tiden kallade för bacillskräck, där patienten konstant oroar sig för smittor och bakterier och som följd tvättar händerna hundratals gånger om dagen eller inte kan äta mat med svarta prickar i. En annan typisk OCD yttring är ett maniskt behov av renlighet och ordning i sin omgivning vilket leder till konstant städande och ångest när saker inte är uppradade eller placerade i en viss ordning eller ett specifikt mönster.

Människor kan drabbas av OCD i olika skeden av sitt liv, både som barn och vuxna, och det är inte ovanligt att symptomen kan komma och gå. De utlöses ofta av någon form av stress eller trauma men det finns inga klara bevis för att syndromet är genetiskt, miljöbetingat eller något mitt emellan. Det är ganska vanligt att de första symptomen dyker upp i barnåren men då många barn har fixa idéer som att inte gå på A-brunnar eller göra saker i en viss ordning kan det ibland vara svårt att avgöra när det är frågan om sann OCD.

Behandlingen varierar från patient till patient men det är ofta bra att kombinera ångestlindrande medicin med terapi. Ett mycket bra tillvägagångssätt är att diskutera med den drabbade om vad det är som känns jobbigt. Är man ute och går med en vän eller familjemedlem som lider av OCD och denne plötsligt upplever att det inte går att fortsätta promenera eftersom det ligger pinnar på marken är det viktigt att man inte bara avfärdar detta som trams. I stället kan man ställa frågor som ”vad tror du händer om du går över pinnarna” eller ”tycker du att pinnarna är hotande” för att den drabbade sakta men säkert skall lugnas ner. De flesta vuxna människor med OCD inser själva att många av deras tvångstankar är orimliga men skäms så mycket för dem att de inte kan eller vill tala om dem, vilket ytterligare ökar ångesten och ger vidare symptom.